Jag äger tre språk. De är väldigt olika, på många sätt. Nyligen kom jag fram till att jag associerar dem alla med olika färger och färgkombinationer, och de senaste dagarna har jag gått och grunnat på mina relationer till vart och ett av dessa språk.
Främst bland mina språk är svenskan. I färg så är den skogsgrön, brun, och ljust blå: det påminner om en skogsglänta med ett vattenfall, fast utan några former. I svenskan har jag inga gränser; det jag vill säga, det säger jag, varesig det blir rätt eller inte. Ibland kommer jag på mig själv med att säga något ytterst konstigt, och ibland misslyckas jag bara totalt. Ja, vissa dagar är konsistent misslyckade rent språkmässigt. Svenskan innehåller hela min barndom. All nostalgi, frustration, sorg, ilska, vänskap, visdom, alla känslor och upplevelser, allt som jag varit med om under mina första femton år rymmer den.
På svenska är jag mycket pryd.
Engelskan är det språk jag lärde mig akademiskt först. Den är det språk jag har svårast för att se i färg, men när jag väl gör det så är det med en mörkblå bakgrund med virvlar i ljusare och mörkare lila. I engelskan ryms mycket frustration; innan jag lyckades behärska språket tvingades jag lära mig grammatikregler och öva på dem till världens ände och tillbaks igen. Den rymmer även utveckling och uppväxt: i början av min engelska finns en liten blyg person som jag minns med ömsinthet, medan "slutet" rymmer mig som jag är nu. Här finns IB-stressen och stark, underbar vänskap; besvikelse och äventyrlighet; modet att hitta sig själv (mig!).
På engelska är jag ofta både obscen och obskyr. Jag kan, jag vill, och jag vågar!
För tillfället är franskan det språk jag känner mest för. När den fungerar är jag lycklig; när den inte fungerar blir jag ledsen. Den är eldig; mycket orange och rosa, och en hel del rött och gult. Det är vertikala flammor, smala och höga. Än så länge behärskar jag inte detta språk tillräckligt väl för att kunna göra vad jag vill med det, men den tiden närmar sig. Med det som associeras med franskan blir den stark och känslig; här finner jag Frankrikeresan 2007, förälskelse, målmedvetenhet, lycka, glädje, utveckling. Men även frustration: franska kommer inte av sig självt, och jag var i synnerligen medveten ålder när jag valde just detta språk och när jag började lära mig. Alltså minns jag precis hur obegripligt det verkade; hur svårt det var; hur mycket jag hatade lektionerna på högstadiet och hur mycket jag avskydde och fruktade lektionerna under första året på gymnasiet. Men jag minns även själva IB-åren, och franskan som den var där. Är där, för det är ju inte slut än; men just nu är det mest bara tråkigt. Franskan är i mångt det språk jag har närmast mig, och jag hoppas att jag i framtiden ska kunna göra mig värdig denna känsla på riktigt.
På franska är jag ofta poetisk.
Jag undrar om andra tänker lika mycket på sina språk som jag. Jag lägger nog egentligen lite mycket tid på det...
onsdag, februari 18, 2009
lördag, februari 07, 2009
Anapester till häst rider fram.
Jag blev endast nyligen bekant med versfoten anapest, och har därför inte tidigare insett hur förträfflig denna fot är. Men det är den i alla fall.
Jag har länge fascinerats av Shakespeares insikt att engelskan i stort är uppbyggd av jamber, och att framförallt fem av dem tillsammans fungerar väldigt bra för att uttrycka naturtroget tal. Sedan jag insåg vad en anapest faktiskt är (genom en dikt vars namn jag just nu inte kan erinra mig, men vilken jag avser lägga upp här nästa gång jag har mitt svenskblock hemma), har den versrad som utgör titeln till detta inlägg stannat kvar hos mig. Rytmen är rätt; den är min.
Tidigare var trokéerna mina absoluta favoriter, men de slås med hästlängder av dessa underbara anapester. För idag kom jag till den insikten att svenskan till stor del är uppbyggd av just sådana! Studera ditt eget tal, så kommer du nog att komma till samma slutsats.
Någon läsare kanske inte är helt klar över vad en anapest är. Jo:
Jamb: obetonad-betonad - som troké
Troké: betonad-obetonad - som jamber
Anapest: obetonad-obetonad-betonad - som anapest
Daktyl: betonad-obetonad-obetonad - som ensamhet
Ja, jag är för tillfället ganska insnöad. Man får ju göra vad man kan för att inte behöva göra något viktigt!
Jag har länge fascinerats av Shakespeares insikt att engelskan i stort är uppbyggd av jamber, och att framförallt fem av dem tillsammans fungerar väldigt bra för att uttrycka naturtroget tal. Sedan jag insåg vad en anapest faktiskt är (genom en dikt vars namn jag just nu inte kan erinra mig, men vilken jag avser lägga upp här nästa gång jag har mitt svenskblock hemma), har den versrad som utgör titeln till detta inlägg stannat kvar hos mig. Rytmen är rätt; den är min.
Tidigare var trokéerna mina absoluta favoriter, men de slås med hästlängder av dessa underbara anapester. För idag kom jag till den insikten att svenskan till stor del är uppbyggd av just sådana! Studera ditt eget tal, så kommer du nog att komma till samma slutsats.
Någon läsare kanske inte är helt klar över vad en anapest är. Jo:
Jamb: obetonad-betonad - som troké
Troké: betonad-obetonad - som jamber
Anapest: obetonad-obetonad-betonad - som anapest
Daktyl: betonad-obetonad-obetonad - som ensamhet
Ja, jag är för tillfället ganska insnöad. Man får ju göra vad man kan för att inte behöva göra något viktigt!
måndag, januari 05, 2009
Sjutton upphöjt till två.
Idag (inatt) är det kvadraten av sjutton, alltså 289 ord. Denna kvadrat var så stor att jag var tvungen att använda min miniräknare för att hitta den: jag har inte skrivit så här många ord på svenska på en gång på jag vet inte hur länge. I alla fall om man inte räknar de tre svenskuppsatser jag skrivit under höstterminen: EE, WL och en låtsas-P2.
Nåja. Det här är nog så känslomässigt laddad jag blir; jag känner mig just nu som ett ganska överspänt fruntimmer.
Nästan allt jag gör stiger mig någon gång eller annan åt huvudet. Det kvittar vad det är: överskatta det, det ska jag!
Jag skulle väl säga att jag normalt sett inte har sådär värst bra självförtroende. Men i alla saker jag gör kommer det en tidpunkt då jag helt enkelt börjar tro att jag är för bra. Det är glädjerus i hela kroppen; en liten stund känns det som om jag inte har några gränser.
Tyvärr tar det oftast inte alls speciellt lång tid för mig att inse mina misstag. Jag anstränger mig, flyger för nära solen och bränner mina vingar. Känslan av att falla är fantastisk: hemsk och underbar på samma gång. Då känner jag mig sårbar och mänsklig, sorgsen över den oövervinnerlighet jag just gått miste om, men lycklig över att få känna.
När jag väl kommer ner på marken bildar kraften från mitt fall en krater, ibland djupare, ibland grundare; ett tag efteråt är jag ovanligt låg och lovar mig själv varenda gång att jag aldrig ska ta steget till ultimat hybris igen.
Men sen går det ett par dagar, några timmar eller bara någon minut; jag hittar något nytt att sätta tänderna i, något där jag ska vara anspråkslös och bara göra det som är roligt, aldrig gå vidare med det som är prestigefyllt, häpnadsväckande eller på annat sätt kan uppfattas som uppmärksamhetshoreri. Mina föresatser är alltid så goda och ambitiösa i sin anspråkslöshet. De varar aldrig särskilt länge, och snart sitter jag där, i en krater djupare än senast.
Så djup att jag undrar hur jag ska ta mig ur den, om jag någonsin ska lyckas ta mig vidare.
Men nog ska det alltid gå. Optimismen är en gren jag knappt kan övervinnas i...
Nåja. Det här är nog så känslomässigt laddad jag blir; jag känner mig just nu som ett ganska överspänt fruntimmer.
Nästan allt jag gör stiger mig någon gång eller annan åt huvudet. Det kvittar vad det är: överskatta det, det ska jag!
Jag skulle väl säga att jag normalt sett inte har sådär värst bra självförtroende. Men i alla saker jag gör kommer det en tidpunkt då jag helt enkelt börjar tro att jag är för bra. Det är glädjerus i hela kroppen; en liten stund känns det som om jag inte har några gränser.
Tyvärr tar det oftast inte alls speciellt lång tid för mig att inse mina misstag. Jag anstränger mig, flyger för nära solen och bränner mina vingar. Känslan av att falla är fantastisk: hemsk och underbar på samma gång. Då känner jag mig sårbar och mänsklig, sorgsen över den oövervinnerlighet jag just gått miste om, men lycklig över att få känna.
När jag väl kommer ner på marken bildar kraften från mitt fall en krater, ibland djupare, ibland grundare; ett tag efteråt är jag ovanligt låg och lovar mig själv varenda gång att jag aldrig ska ta steget till ultimat hybris igen.
Men sen går det ett par dagar, några timmar eller bara någon minut; jag hittar något nytt att sätta tänderna i, något där jag ska vara anspråkslös och bara göra det som är roligt, aldrig gå vidare med det som är prestigefyllt, häpnadsväckande eller på annat sätt kan uppfattas som uppmärksamhetshoreri. Mina föresatser är alltid så goda och ambitiösa i sin anspråkslöshet. De varar aldrig särskilt länge, och snart sitter jag där, i en krater djupare än senast.
Så djup att jag undrar hur jag ska ta mig ur den, om jag någonsin ska lyckas ta mig vidare.
Men nog ska det alltid gå. Optimismen är en gren jag knappt kan övervinnas i...
tisdag, augusti 26, 2008
Interpunktion, del 2: Upphetsade skiljetecken
Det har kommit till min kännedom att det faktiskt finns de som har läst det jag påbörjade här och tyckt att det var ... tja, underhållande, antar jag. Det gläder mig!
Mitt nästkommande ämne, som titeln indikerar, är de upphetsade skiljetecknen. Detta är ett begrepp som inte antagits av någon nämnd eller så, men vilket jag tycker beskriver sin kategori mer än väl: de tecken jag skulle vilja inkludera här är utropstecknet, frågetecknet och den så kallade interrobangen. Det dessa skiljetecken har gemensamt är att de ökar läsarens läshastighet, till skillnad från de jordnära tecknen som håller sig till ett makligt tempo (se tidigare inlägg).
Utropstecknet
Detta är ett av de fyra viktigaste elementen inom interpunktion (tillsammans med punkter, kommatecken och frågetecken). Det är ett tecken som ser ut så här: ! och vilket kan understryka någonting, och som lätt blir alldeles för mycket. Viktigt är att använda det rätt: vid överanvändning kan man klassas som "fjortis", "omogen", och "överentusiastisk", vilket inte är någonting hedervärt!
Korrekt använt ersätter utropstecknet en punkt (se tidigare inlägg) vid vilken särskild tonvikt är eftersträvad. Om det är extremet viktigt att betona något, eller om det som uttrycks är speciellt häpnadsväckande, kan två utropstecken i följd användas; dock är detta i allmänhet inte något att rekommendera eftersom det lätt ger ett intryck av bristande seriositet (och det vill vi ju inte!!).
Inkorrekta användningsområden finns det alltför många exempel på: att uteslutande använda utropstecken som sin enda interpunktion, eller att ständigt kräma på med för många eller för ofta förekommande är bara några. Var försiktig i ditt användande av utropstecken, men frukta dem inte!
Frågetecknet
Så vitt jag känner till finns det två användningsområden för frågetecknet: ?. Det första är enkelt: att markera ställandet av en fråga. Tecknet används då i stället för en punkt eller utropstecken, och är helt enkelt en indikation på att den föregående meningen var en fråga. Detta underlättar dels läsningen, och gör det dels enklare för skribenter att uttrycka sig: det är ju inte längre nödvändigt att formulera sina frågor enligt de grammatiska reglerna för interrogativa fraser, utan man kan bara sätta ut ett frågetecken och ha det hela avklarat.
Det andra användningsområdet är faktiskt också enkelt. Genom att sätta ut ett frågetecken inom parenteser är det möjligt att i löpande text ge uttryck för tvekan och tvetydighet: till exempel kan man efter ett citat eller påstående skriva ut sitt "(?)" för att visa att man inte är hundra procent säker på sin sak. Denna metod är dock inte så användbar; det bästa är ju ändå att endast säga det du är säker på?
Precis som med utropstecknet gäller det att vara sparsam med antalet frågetecken man använder på en gång. Medan man med fördel kan ställa flera frågor i rad, och därför även använda flertalet frågetecken nära varandra i sin text, bör man inte heller här någonsin använda mer än två frågetecken efter samma mening, och man bör framförallt inte använda så pass många alltför ofta. Upprepning i stor utsträckning får allt att förlora sin betydelse, varesig det handlar om ord, skiljetecken eller argument.
Interrobangen
Interrobangen är förmodligen ett av våra nyaste skiljetecken. Det är en kombination av ett utropstecken och ett frågetecken med avsikten att understryka ännu tydligare det budskap som förmedlas. Till vardags använder vi ofta bara en kombination av de två tidigare nämda efter varandra: ?! eller !? beroende på om det är frågan eller utropandet som är av störst vikt. I själva verket finns det ett kombinerat tecken, men det kan läsas mer om på Wikipedia. (Interrobangen är inte min favorit; liksom ett överskott av utropstecken och frågetecken får den det att krypa i skinnet på mig.)
Detta är allt för denna gång! Det är roligt med grammatik, även om det inte alltid känns så motiverat. (Linguistics major, here I come!)
Mitt nästkommande ämne, som titeln indikerar, är de upphetsade skiljetecknen. Detta är ett begrepp som inte antagits av någon nämnd eller så, men vilket jag tycker beskriver sin kategori mer än väl: de tecken jag skulle vilja inkludera här är utropstecknet, frågetecknet och den så kallade interrobangen. Det dessa skiljetecken har gemensamt är att de ökar läsarens läshastighet, till skillnad från de jordnära tecknen som håller sig till ett makligt tempo (se tidigare inlägg).
Utropstecknet
Detta är ett av de fyra viktigaste elementen inom interpunktion (tillsammans med punkter, kommatecken och frågetecken). Det är ett tecken som ser ut så här: ! och vilket kan understryka någonting, och som lätt blir alldeles för mycket. Viktigt är att använda det rätt: vid överanvändning kan man klassas som "fjortis", "omogen", och "överentusiastisk", vilket inte är någonting hedervärt!
Korrekt använt ersätter utropstecknet en punkt (se tidigare inlägg) vid vilken särskild tonvikt är eftersträvad. Om det är extremet viktigt att betona något, eller om det som uttrycks är speciellt häpnadsväckande, kan två utropstecken i följd användas; dock är detta i allmänhet inte något att rekommendera eftersom det lätt ger ett intryck av bristande seriositet (och det vill vi ju inte!!).
Inkorrekta användningsområden finns det alltför många exempel på: att uteslutande använda utropstecken som sin enda interpunktion, eller att ständigt kräma på med för många eller för ofta förekommande är bara några. Var försiktig i ditt användande av utropstecken, men frukta dem inte!
Frågetecknet
Så vitt jag känner till finns det två användningsområden för frågetecknet: ?. Det första är enkelt: att markera ställandet av en fråga. Tecknet används då i stället för en punkt eller utropstecken, och är helt enkelt en indikation på att den föregående meningen var en fråga. Detta underlättar dels läsningen, och gör det dels enklare för skribenter att uttrycka sig: det är ju inte längre nödvändigt att formulera sina frågor enligt de grammatiska reglerna för interrogativa fraser, utan man kan bara sätta ut ett frågetecken och ha det hela avklarat.
Det andra användningsområdet är faktiskt också enkelt. Genom att sätta ut ett frågetecken inom parenteser är det möjligt att i löpande text ge uttryck för tvekan och tvetydighet: till exempel kan man efter ett citat eller påstående skriva ut sitt "(?)" för att visa att man inte är hundra procent säker på sin sak. Denna metod är dock inte så användbar; det bästa är ju ändå att endast säga det du är säker på?
Precis som med utropstecknet gäller det att vara sparsam med antalet frågetecken man använder på en gång. Medan man med fördel kan ställa flera frågor i rad, och därför även använda flertalet frågetecken nära varandra i sin text, bör man inte heller här någonsin använda mer än två frågetecken efter samma mening, och man bör framförallt inte använda så pass många alltför ofta. Upprepning i stor utsträckning får allt att förlora sin betydelse, varesig det handlar om ord, skiljetecken eller argument.
Interrobangen
Interrobangen är förmodligen ett av våra nyaste skiljetecken. Det är en kombination av ett utropstecken och ett frågetecken med avsikten att understryka ännu tydligare det budskap som förmedlas. Till vardags använder vi ofta bara en kombination av de två tidigare nämda efter varandra: ?! eller !? beroende på om det är frågan eller utropandet som är av störst vikt. I själva verket finns det ett kombinerat tecken, men det kan läsas mer om på Wikipedia. (Interrobangen är inte min favorit; liksom ett överskott av utropstecken och frågetecken får den det att krypa i skinnet på mig.)
Detta är allt för denna gång! Det är roligt med grammatik, även om det inte alltid känns så motiverat. (Linguistics major, here I come!)
lördag, maj 03, 2008
En kvadrat om dagen: Del 3
Dagens kvadrat är åtta.
Trots att det var tänkt att hon skulle se ut som om hon höll på att slita boken i stycken så var det svårt att hålla fnittrandet i schack. Medkänslan med boken och löjligheten i hela situationen gjorde det omöjligt att vara allvarlig.
Resultatet blev också därefter: man såg helt tydligt att hon försökte gömma sig bakom boken snarare än att förstöra den. Nåja!
Trots att det var tänkt att hon skulle se ut som om hon höll på att slita boken i stycken så var det svårt att hålla fnittrandet i schack. Medkänslan med boken och löjligheten i hela situationen gjorde det omöjligt att vara allvarlig.
Resultatet blev också därefter: man såg helt tydligt att hon försökte gömma sig bakom boken snarare än att förstöra den. Nåja!
fredag, maj 02, 2008
En kvadrat om dagen: Del 2
Idag är det sex i kvadrat. (...vilken tur det är att jag inte vinner kategorin "Most likely to see a sexual innuendo where there is none".)
Det krasade trevligt om strösslet när hon försiktigt tryckte sönder det mellan tänderna. Den syrliga glasyren passade perfekt till allt det söta; sällan hade en kaka smakat så gott! En bit blev ännu en; sedan flera.
Språk är som mest fantastiskt för tillfället. Jag bad en fransk väninna att läsa en av mina uppsatser från skolan; responsen var synnerligen positiv!
Det krasade trevligt om strösslet när hon försiktigt tryckte sönder det mellan tänderna. Den syrliga glasyren passade perfekt till allt det söta; sällan hade en kaka smakat så gott! En bit blev ännu en; sedan flera.
Språk är som mest fantastiskt för tillfället. Jag bad en fransk väninna att läsa en av mina uppsatser från skolan; responsen var synnerligen positiv!
torsdag, maj 01, 2008
En kvadrat om dagen: Del 1
Den här bloggen har nu tvingats vila alldeles för länge. Liksom sist jag skrev någonting här fick jag just en snilleblixt medan jag duschade: jag ska skriva om små vardagshändelser ur mitt eget liv varje dag. För att göra dem lite mer intressanta ska de alla vara kvadrater; således kommer jag tvingas att räkna ord till höger och vänster och faktiskt fundera på vad jag gör. Det blir väl spännande! Dagens kvadrat är den av primtalet elva: 121 ord.
Den lilla kaninungen tuggade frenetiskt i luften, försökte febrilt frigöra sig från den stora hand som höll honom fast. Trots att den var stor och höll honom stadigt var den mjuk; trots att han sprattlade allt han kunde klämde den honom inte alls.
När en andra hand tog ett stadigt tag om hans långa, starka fötter lugnade han sig; det var inte fast mark, men kändes ändå tillräckligt säkert för att han skulle kunna slappna av. Efter en liten stund vågade han till och med röra på sig lite försiktigt: han vände sin vita bläs först åt den ena sidan, sen åt den andra. Han rynkade på nosen; visst kändes den här doften bekant? Händerna släppte honom – han var hemma igen.
Den lilla kaninungen tuggade frenetiskt i luften, försökte febrilt frigöra sig från den stora hand som höll honom fast. Trots att den var stor och höll honom stadigt var den mjuk; trots att han sprattlade allt han kunde klämde den honom inte alls.
När en andra hand tog ett stadigt tag om hans långa, starka fötter lugnade han sig; det var inte fast mark, men kändes ändå tillräckligt säkert för att han skulle kunna slappna av. Efter en liten stund vågade han till och med röra på sig lite försiktigt: han vände sin vita bläs först åt den ena sidan, sen åt den andra. Han rynkade på nosen; visst kändes den här doften bekant? Händerna släppte honom – han var hemma igen.
söndag, april 06, 2008
Interpunktion, del 1: Jordnära tecken
De allra viktigaste tecknen inom kategorin "interpunktion" är de jordnära tecknen, de tecken som håller sig nära skrivlinjens nedre kant: framförallt punkterna och kommatecknen. Till denna kategori kan även räknas understrecken/ _et, men dem sparar jag nog till kategorin "Övrigt" (de stackarna är långt ifrån mina favoriter...).
Vad är det då som gör just punkterna och kommatecknen så viktiga? Jo, de är de minst pretentiösa, samtidigt som de är de mest lättanvända och framförallt mest mångsidiga skrivtecknen vi har. I den svenska omarbetningen av Lynne Truss' bok "Eats, Shoots & Leaves" (på svenska "Komma rätt, komma fel, & komma till punkt"; dock minns jag inte i nuläget författarinnans namn) liknas interpunktionstecknen vid hundar som vaktar får. Detta tycker jag är en otroligt målande beskrivning vilken enkelt kan utökas till att inkludera en bild av varför just kommat och punkten är så viktiga. Det är nämligen så att kommat och punkten fungerar likadant, även om de har olika användningsområden. De är den där hunden som gör jobbet snyggt och prydligt, men utan prålighet. De vet vad som krävs och kan utföra arbetet till fulländning, men gör inget mer än just det.
Det är just eftersom de två är basen i all skriven kommunikation som jag har valt att börja förklara interpunktion med dem.
Punkten
En punkt kan inte varieras särskilt mycket till utseendet. Den är liten och tillsynes obetydlig. Dock är den i själva verket mycket viktig! Det är med den som du avslutar en mening, ett meningsfragment, eller en sats på vilken det inte följer en annan. Glöm inte att du efter en punkt alltid bör använda en versal (stor bokstav) i början av nästa mening.
Visst kan det vara trevligt (mycket!) att ha mer än en sats i varje mening, men det blir lätt för mycket. Var noggrann med att inte haka huvudsats på huvudsats på huvudsats (min svensklärares ilsket röda "sr!" ["satsradning!"] behövdes aldrig i mina uppsatser), utan bryt upp dina ideer i flera meningar istället.
Trots att man kan oroa sig för att få för korta meningar bör man inte vara rädd för att använda rejält med punkter; du vinner så mycket på att ge läsaren andrum och visa vad det är för någonting som faktiskt är viktigt bland allt det som du vill säga. Om varenda sats hänger på den förra med bara ett komma som mellanhand är det svårt att veta vilka satser som har någon betydelse för det författaren vill förmedla med sin text.
Slutligen (för punkterna) så kan man genom att kombinera tre punkter (...) få fram en effekt av att någonting har utelämnats. Detta kallas "ellips". På senare tid kan dessa tre punkter tillsammans även markera en paus eller fördröjning i flödet, något som förr i tiden kunde åstadkommas med hjälp av de längre tanksträcken och som vissa idag väljer att markera med kommatecken. Själv försöker jag i möjligaste mån undvika denna "pauseffekt", men föredrar helt klart en ellips framför båda alternativen om jag är tvungen att välja. (I min bok är det fel, fel, fel! att använda komman så slumpmässigt.)
Kommatecknet
Även ett kommatecken ser ut som det gör, utan många möjligheter till variation; det är som en utdragen punkt, ungefär. Efter ett komma brukar man inte använda en versal om det inte är så att det följs av ett egennamn. Det som ett komma åstadkommer är en kort (andnings)paus i meningen, vilket med fördel kan användas för att lägga ytterligare en sats brevid den första utan att behöva börja en ny mening. Detta gör att bisatser kan användas (eftersom de inte egentligen kan stå för sig själva).
Kommatecken är även mycket användbara när en hel rad av saker ska räknas upp: "Bland skrivtecken ingår bokstäver, siffror och skiljetecken". "Och"-et mellan de två sista tingen i en uppräkning är ganska valfritt; stilmässigt passar det ibland och ibland inte. Gör det inte det så bör man använda kommatecken hela vägen. Om man vill kan man använa kommatecken mellan de två sista delarna i alla fall - även om man använder ett och! Detta kallas numera ett Oxford-komma och är generellt accepterat. Jag tycker själv att det ser fint ut i många sammanhang.
Ett tredje användningsområde för kommat är avgränsandet av "överflödig" fakta. Ett vanligt exempel på detta är "Billie, 14, tycker att interpunktion är svårt". Viktigt att komma ihåg här är två saker: det ska finnas ett komma före den "överflödiga" informationen och ett efter, samt att det är så här det fungerar när man lika gärna skulle kunna ersätta kommatecknen med parenteser utan att ändra meningens betydelse.
En sak som är mycket viktig att komma ihåg är kommats placering. Ett komma kan aldrig någonsin stå emellan ett subjekt och ett predikat i en sats. Ett gravt förenklat exempel skulle kunna vara "Bilen kör". Inte under några omständigheter kan man sätta in ett komma mellan dessa två ord ("bilen är subjekt; "kör" predikat). "Bilen, kör" ser ju inte precis korrekt ut.
För att avsluta första delen om interpunktion så tänkte jag nämna att punkter och komman inte tycker så mycket om varandra. Det går aldrig att använda en punkt direkt efter ett komma (,.), och det är valfritt huruvida man använder en punkt före ett komma vid användning av förkortningar (t. ex. "bl. a., osv., t.o.m., etc."). Jag undviker själv att alls använda punkt i de flesta förkortningar, dels för att det ser fult ut, men även för att dilemman som detta då inte uppstår.
Lycka till med interpunktionen!
Vad är det då som gör just punkterna och kommatecknen så viktiga? Jo, de är de minst pretentiösa, samtidigt som de är de mest lättanvända och framförallt mest mångsidiga skrivtecknen vi har. I den svenska omarbetningen av Lynne Truss' bok "Eats, Shoots & Leaves" (på svenska "Komma rätt, komma fel, & komma till punkt"; dock minns jag inte i nuläget författarinnans namn) liknas interpunktionstecknen vid hundar som vaktar får. Detta tycker jag är en otroligt målande beskrivning vilken enkelt kan utökas till att inkludera en bild av varför just kommat och punkten är så viktiga. Det är nämligen så att kommat och punkten fungerar likadant, även om de har olika användningsområden. De är den där hunden som gör jobbet snyggt och prydligt, men utan prålighet. De vet vad som krävs och kan utföra arbetet till fulländning, men gör inget mer än just det.
Det är just eftersom de två är basen i all skriven kommunikation som jag har valt att börja förklara interpunktion med dem.
Punkten
En punkt kan inte varieras särskilt mycket till utseendet. Den är liten och tillsynes obetydlig. Dock är den i själva verket mycket viktig! Det är med den som du avslutar en mening, ett meningsfragment, eller en sats på vilken det inte följer en annan. Glöm inte att du efter en punkt alltid bör använda en versal (stor bokstav) i början av nästa mening.
Visst kan det vara trevligt (mycket!) att ha mer än en sats i varje mening, men det blir lätt för mycket. Var noggrann med att inte haka huvudsats på huvudsats på huvudsats (min svensklärares ilsket röda "sr!" ["satsradning!"] behövdes aldrig i mina uppsatser), utan bryt upp dina ideer i flera meningar istället.
Trots att man kan oroa sig för att få för korta meningar bör man inte vara rädd för att använda rejält med punkter; du vinner så mycket på att ge läsaren andrum och visa vad det är för någonting som faktiskt är viktigt bland allt det som du vill säga. Om varenda sats hänger på den förra med bara ett komma som mellanhand är det svårt att veta vilka satser som har någon betydelse för det författaren vill förmedla med sin text.
Slutligen (för punkterna) så kan man genom att kombinera tre punkter (...) få fram en effekt av att någonting har utelämnats. Detta kallas "ellips". På senare tid kan dessa tre punkter tillsammans även markera en paus eller fördröjning i flödet, något som förr i tiden kunde åstadkommas med hjälp av de längre tanksträcken och som vissa idag väljer att markera med kommatecken. Själv försöker jag i möjligaste mån undvika denna "pauseffekt", men föredrar helt klart en ellips framför båda alternativen om jag är tvungen att välja. (I min bok är det fel, fel, fel! att använda komman så slumpmässigt.)
Kommatecknet
Även ett kommatecken ser ut som det gör, utan många möjligheter till variation; det är som en utdragen punkt, ungefär. Efter ett komma brukar man inte använda en versal om det inte är så att det följs av ett egennamn. Det som ett komma åstadkommer är en kort (andnings)paus i meningen, vilket med fördel kan användas för att lägga ytterligare en sats brevid den första utan att behöva börja en ny mening. Detta gör att bisatser kan användas (eftersom de inte egentligen kan stå för sig själva).
Kommatecken är även mycket användbara när en hel rad av saker ska räknas upp: "Bland skrivtecken ingår bokstäver, siffror och skiljetecken". "Och"-et mellan de två sista tingen i en uppräkning är ganska valfritt; stilmässigt passar det ibland och ibland inte. Gör det inte det så bör man använda kommatecken hela vägen. Om man vill kan man använa kommatecken mellan de två sista delarna i alla fall - även om man använder ett och! Detta kallas numera ett Oxford-komma och är generellt accepterat. Jag tycker själv att det ser fint ut i många sammanhang.
Ett tredje användningsområde för kommat är avgränsandet av "överflödig" fakta. Ett vanligt exempel på detta är "Billie, 14, tycker att interpunktion är svårt". Viktigt att komma ihåg här är två saker: det ska finnas ett komma före den "överflödiga" informationen och ett efter, samt att det är så här det fungerar när man lika gärna skulle kunna ersätta kommatecknen med parenteser utan att ändra meningens betydelse.
En sak som är mycket viktig att komma ihåg är kommats placering. Ett komma kan aldrig någonsin stå emellan ett subjekt och ett predikat i en sats. Ett gravt förenklat exempel skulle kunna vara "Bilen kör". Inte under några omständigheter kan man sätta in ett komma mellan dessa två ord ("bilen är subjekt; "kör" predikat). "Bilen, kör" ser ju inte precis korrekt ut.
För att avsluta första delen om interpunktion så tänkte jag nämna att punkter och komman inte tycker så mycket om varandra. Det går aldrig att använda en punkt direkt efter ett komma (,.), och det är valfritt huruvida man använder en punkt före ett komma vid användning av förkortningar (t. ex. "bl. a., osv., t.o.m., etc."). Jag undviker själv att alls använda punkt i de flesta förkortningar, dels för att det ser fult ut, men även för att dilemman som detta då inte uppstår.
Lycka till med interpunktionen!
En inledning.
Jag har länge åtrått en egen blogg. En som faktiskt inehåller något; en som folk kommer tillbaka till, och som de tipsar sina bekanta om. Det som hittills fattats är vad den skulle kunna innehålla. Föredetta pretentiösa försök till bloggande har gjorts om och om igen; framförallt på LiveJournal. Det pretentiösa avled efter bara någon vecka och bloggen är numera endast ett sätt att hålla kontakten med vänner, skriva av sig och gnälla om stort och smått.
Det som är annorlunda med den här bloggens födelse är att jag nu har en målsättning. Genom att förvandla en av mina absoluta passioner litegrann hoppas jag kunna åstadkomma det där som jag så länge önskat att jag också kunde göra.
Min största passion är SPRÅK. Språk, språk, språk. Grammatik har varit ett intresse i ett antal år vid det här laget, och jag blir mer och mer militant. Dock har det nyss gått upp ett ljus för mig: Det finns ingenting som jag kan åstadkomma endast genom att klaga på alla dumheter som finns inom dagens språkbruk till likasinnade. Att bara snacka skit om andras misstag och okunskap är ju hyckleri av högsta graden! Det jag däremot skulle kunna göra är att dela med mig av min inte helt obefintliga kunskap. Skriva texter om hur saker och ting egentligen ska vara, helt enkelt.
När det kommer till språkbruk är jag en blandning av konservativ och liberal. Jag tycker att språk ska användas korrekt ("netspeak" är min ärkefiende. Eller så är jag "netspeaks"...), men jag anser även att de flesta avvikelser från normen (och "rätt"!) kan vara helt okej så länge de är aktiva val som kan motiveras av användaren. Själv skräddarsyr jag mitt språk utan större tanke på hur det "bör" vara; jag blandar språk och böjningar och användningsområden hejvilt så länge jag kan säga till mig själv att "så här är det kanske inte egentligen tänkt att vara, men nu tycker jag att det är så här och så här, och därför gör jag så ändå". Det är det jag tycker är så fantastiskt med språk.
Det som kan förväntas att finnas här är alltså texter om ord, grammatik, och språk i allmänhet. Jag kan inte garantera att allting här kommer att vara på svenska; som språknörd är det lika troligt att jag hittar något att skriva om från engelskan som från svenskan. Även franskan kommer förhoppningsvis att komma in på ett hörn så småningom. Men min intention är definitivt att här rikta mig mestadels till en svensktalande publik.
Väl mött!
Det som är annorlunda med den här bloggens födelse är att jag nu har en målsättning. Genom att förvandla en av mina absoluta passioner litegrann hoppas jag kunna åstadkomma det där som jag så länge önskat att jag också kunde göra.
Min största passion är SPRÅK. Språk, språk, språk. Grammatik har varit ett intresse i ett antal år vid det här laget, och jag blir mer och mer militant. Dock har det nyss gått upp ett ljus för mig: Det finns ingenting som jag kan åstadkomma endast genom att klaga på alla dumheter som finns inom dagens språkbruk till likasinnade. Att bara snacka skit om andras misstag och okunskap är ju hyckleri av högsta graden! Det jag däremot skulle kunna göra är att dela med mig av min inte helt obefintliga kunskap. Skriva texter om hur saker och ting egentligen ska vara, helt enkelt.
När det kommer till språkbruk är jag en blandning av konservativ och liberal. Jag tycker att språk ska användas korrekt ("netspeak" är min ärkefiende. Eller så är jag "netspeaks"...), men jag anser även att de flesta avvikelser från normen (och "rätt"!) kan vara helt okej så länge de är aktiva val som kan motiveras av användaren. Själv skräddarsyr jag mitt språk utan större tanke på hur det "bör" vara; jag blandar språk och böjningar och användningsområden hejvilt så länge jag kan säga till mig själv att "så här är det kanske inte egentligen tänkt att vara, men nu tycker jag att det är så här och så här, och därför gör jag så ändå". Det är det jag tycker är så fantastiskt med språk.
Det som kan förväntas att finnas här är alltså texter om ord, grammatik, och språk i allmänhet. Jag kan inte garantera att allting här kommer att vara på svenska; som språknörd är det lika troligt att jag hittar något att skriva om från engelskan som från svenskan. Även franskan kommer förhoppningsvis att komma in på ett hörn så småningom. Men min intention är definitivt att här rikta mig mestadels till en svensktalande publik.
Väl mött!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
