Språkidentiteter.

Jag äger tre språk. De är väldigt olika, på många sätt. Nyligen kom jag fram till att jag associerar dem alla med olika färger och färgkombinationer, och de senaste dagarna har jag gått och grunnat på mina relationer till vart och ett av dessa språk.

Främst bland mina språk är svenskan. I färg så är den skogsgrön, brun, och ljust blå: det påminner om en skogsglänta med ett vattenfall, fast utan några former. I svenskan har jag inga gränser; det jag vill säga, det säger jag, varesig det blir rätt eller inte. Ibland kommer jag på mig själv med att säga något ytterst konstigt, och ibland misslyckas jag bara totalt. Ja, vissa dagar är konsistent misslyckade rent språkmässigt. Svenskan innehåller hela min barndom. All nostalgi, frustration, sorg, ilska, vänskap, visdom, alla känslor och upplevelser, allt som jag varit med om under mina första femton år rymmer den.

På svenska är jag mycket pryd.

Engelskan är det språk jag lärde mig akademiskt först. Den är det språk jag har svårast för att se i färg, men när jag väl gör det så är det med en mörkblå bakgrund med virvlar i ljusare och mörkare lila. I engelskan ryms mycket frustration; innan jag lyckades behärska språket tvingades jag lära mig grammatikregler och öva på dem till världens ände och tillbaks igen. Den rymmer även utveckling och uppväxt: i början av min engelska finns en liten blyg person som jag minns med ömsinthet, medan "slutet" rymmer mig som jag är nu. Här finns IB-stressen och stark, underbar vänskap; besvikelse och äventyrlighet; modet att hitta sig själv (mig!).

På engelska är jag ofta både obscen och obskyr. Jag kan, jag vill, och jag vågar!

För tillfället är franskan det språk jag känner mest för. När den fungerar är jag lycklig; när den inte fungerar blir jag ledsen. Den är eldig; mycket orange och rosa, och en hel del rött och gult. Det är vertikala flammor, smala och höga. Än så länge behärskar jag inte detta språk tillräckligt väl för att kunna göra vad jag vill med det, men den tiden närmar sig. Med det som associeras med franskan blir den stark och känslig; här finner jag Frankrikeresan 2007, förälskelse, målmedvetenhet, lycka, glädje, utveckling. Men även frustration: franska kommer inte av sig självt, och jag var i synnerligen medveten ålder när jag valde just detta språk och när jag började lära mig. Alltså minns jag precis hur obegripligt det verkade; hur svårt det var; hur mycket jag hatade lektionerna på högstadiet och hur mycket jag avskydde och fruktade lektionerna under första året på gymnasiet. Men jag minns även själva IB-åren, och franskan som den var där. Är där, för det är ju inte slut än; men just nu är det mest bara tråkigt. Franskan är i mångt det språk jag har närmast mig, och jag hoppas att jag i framtiden ska kunna göra mig värdig denna känsla på riktigt.

På franska är jag ofta poetisk.

Jag undrar om andra tänker lika mycket på sina språk som jag. Jag lägger nog egentligen lite mycket tid på det...

Anapester till häst rider fram.

Jag blev endast nyligen bekant med versfoten anapest, och har därför inte tidigare insett hur förträfflig denna fot är. Men det är den i alla fall.

Jag har länge fascinerats av Shakespeares insikt att engelskan i stort är uppbyggd av jamber, och att framförallt fem av dem tillsammans fungerar väldigt bra för att uttrycka naturtroget tal. Sedan jag insåg vad en anapest faktiskt är (genom en dikt vars namn jag just nu inte kan erinra mig, men vilken jag avser lägga upp här nästa gång jag har mitt svenskblock hemma), har den versrad som utgör titeln till detta inlägg stannat kvar hos mig. Rytmen är rätt; den är min.

Tidigare var trokéerna mina absoluta favoriter, men de slås med hästlängder av dessa underbara anapester. För idag kom jag till den insikten att svenskan till stor del är uppbyggd av just sådana! Studera ditt eget tal, så kommer du nog att komma till samma slutsats.

Någon läsare kanske inte är helt klar över vad en anapest är. Jo:
Jamb: obetonad-betonad - som troké
Troké: betonad-obetonad - som jamber
Anapest: obetonad-obetonad-betonad - som anapest
Daktyl: betonad-obetonad-obetonad - som ensamhet

Ja, jag är för tillfället ganska insnöad. Man får ju göra vad man kan för att inte behöva göra något viktigt!

Sjutton upphöjt till två.

Idag (inatt) är det kvadraten av sjutton, alltså 289 ord. Denna kvadrat var så stor att jag var tvungen att använda min miniräknare för att hitta den: jag har inte skrivit så här många ord på svenska på en gång på jag vet inte hur länge. I alla fall om man inte räknar de tre svenskuppsatser jag skrivit under höstterminen: EE, WL och en låtsas-P2.

Nåja. Det här är nog så känslomässigt laddad jag blir; jag känner mig just nu som ett ganska överspänt fruntimmer.


Nästan allt jag gör stiger mig någon gång eller annan åt huvudet. Det kvittar vad det är: överskatta det, det ska jag!

Jag skulle väl säga att jag normalt sett inte har sådär värst bra självförtroende. Men i alla saker jag gör kommer det en tidpunkt då jag helt enkelt börjar tro att jag är för bra. Det är glädjerus i hela kroppen; en liten stund känns det som om jag inte har några gränser.

Tyvärr tar det oftast inte alls speciellt lång tid för mig att inse mina misstag. Jag anstränger mig, flyger för nära solen och bränner mina vingar. Känslan av att falla är fantastisk: hemsk och underbar på samma gång. Då känner jag mig sårbar och mänsklig, sorgsen över den oövervinnerlighet jag just gått miste om, men lycklig över att få känna.

När jag väl kommer ner på marken bildar kraften från mitt fall en krater, ibland djupare, ibland grundare; ett tag efteråt är jag ovanligt låg och lovar mig själv varenda gång att jag aldrig ska ta steget till ultimat hybris igen.

Men sen går det ett par dagar, några timmar eller bara någon minut; jag hittar något nytt att sätta tänderna i, något där jag ska vara anspråkslös och bara göra det som är roligt, aldrig gå vidare med det som är prestigefyllt, häpnadsväckande eller på annat sätt kan uppfattas som uppmärksamhetshoreri. Mina föresatser är alltid så goda och ambitiösa i sin anspråkslöshet. De varar aldrig särskilt länge, och snart sitter jag där, i en krater djupare än senast.

Så djup att jag undrar hur jag ska ta mig ur den, om jag någonsin ska lyckas ta mig vidare.

Men nog ska det alltid gå. Optimismen är en gren jag knappt kan övervinnas i...