Interpunktion, del 2: Upphetsade skiljetecken

Det har kommit till min kännedom att det faktiskt finns de som har läst det jag påbörjade här och tyckt att det var ... tja, underhållande, antar jag. Det gläder mig!

Mitt nästkommande ämne, som titeln indikerar, är de upphetsade skiljetecknen. Detta är ett begrepp som inte antagits av någon nämnd eller så, men vilket jag tycker beskriver sin kategori mer än väl: de tecken jag skulle vilja inkludera här är utropstecknet, frågetecknet och den så kallade interrobangen. Det dessa skiljetecken har gemensamt är att de ökar läsarens läshastighet, till skillnad från de jordnära tecknen som håller sig till ett makligt tempo (se tidigare inlägg).

Utropstecknet
Detta är ett av de fyra viktigaste elementen inom interpunktion (tillsammans med punkter, kommatecken och frågetecken). Det är ett tecken som ser ut så här: ! och vilket kan understryka någonting, och som lätt blir alldeles för mycket. Viktigt är att använda det rätt: vid överanvändning kan man klassas som "fjortis", "omogen", och "överentusiastisk", vilket inte är någonting hedervärt!

Korrekt använt ersätter utropstecknet en punkt (se tidigare inlägg) vid vilken särskild tonvikt är eftersträvad. Om det är extremet viktigt att betona något, eller om det som uttrycks är speciellt häpnadsväckande, kan två utropstecken i följd användas; dock är detta i allmänhet inte något att rekommendera eftersom det lätt ger ett intryck av bristande seriositet (och det vill vi ju inte!!).

Inkorrekta användningsområden finns det alltför många exempel på: att uteslutande använda utropstecken som sin enda interpunktion, eller att ständigt kräma på med för många eller för ofta förekommande är bara några. Var försiktig i ditt användande av utropstecken, men frukta dem inte!

Frågetecknet
Så vitt jag känner till finns det två användningsområden för frågetecknet: ?. Det första är enkelt: att markera ställandet av en fråga. Tecknet används då i stället för en punkt eller utropstecken, och är helt enkelt en indikation på att den föregående meningen var en fråga. Detta underlättar dels läsningen, och gör det dels enklare för skribenter att uttrycka sig: det är ju inte längre nödvändigt att formulera sina frågor enligt de grammatiska reglerna för interrogativa fraser, utan man kan bara sätta ut ett frågetecken och ha det hela avklarat.

Det andra användningsområdet är faktiskt också enkelt. Genom att sätta ut ett frågetecken inom parenteser är det möjligt att i löpande text ge uttryck för tvekan och tvetydighet: till exempel kan man efter ett citat eller påstående skriva ut sitt "(?)" för att visa att man inte är hundra procent säker på sin sak. Denna metod är dock inte så användbar; det bästa är ju ändå att endast säga det du är säker på?

Precis som med utropstecknet gäller det att vara sparsam med antalet frågetecken man använder på en gång. Medan man med fördel kan ställa flera frågor i rad, och därför även använda flertalet frågetecken nära varandra i sin text, bör man inte heller här någonsin använda mer än två frågetecken efter samma mening, och man bör framförallt inte använda så pass många alltför ofta. Upprepning i stor utsträckning får allt att förlora sin betydelse, varesig det handlar om ord, skiljetecken eller argument.

Interrobangen
Interrobangen är förmodligen ett av våra nyaste skiljetecken. Det är en kombination av ett utropstecken och ett frågetecken med avsikten att understryka ännu tydligare det budskap som förmedlas. Till vardags använder vi ofta bara en kombination av de två tidigare nämda efter varandra: ?! eller !? beroende på om det är frågan eller utropandet som är av störst vikt. I själva verket finns det ett kombinerat tecken, men det kan läsas mer om på Wikipedia. (Interrobangen är inte min favorit; liksom ett överskott av utropstecken och frågetecken får den det att krypa i skinnet på mig.)


Detta är allt för denna gång! Det är roligt med grammatik, även om det inte alltid känns så motiverat. (Linguistics major, here I come!)

Interpunktion, del 1: Jordnära tecken

De allra viktigaste tecknen inom kategorin "interpunktion" är de jordnära tecknen, de tecken som håller sig nära skrivlinjens nedre kant: framförallt punkterna och kommatecknen. Till denna kategori kan även räknas understrecken/ _et, men dem sparar jag nog till kategorin "Övrigt" (de stackarna är långt ifrån mina favoriter...).

Vad är det då som gör just punkterna och kommatecknen så viktiga? Jo, de är de minst pretentiösa, samtidigt som de är de mest lättanvända och framförallt mest mångsidiga skrivtecknen vi har. I den svenska omarbetningen av Lynne Truss' bok "Eats, Shoots & Leaves" (på svenska "Komma rätt, komma fel, & komma till punkt"; dock minns jag inte i nuläget författarinnans namn) liknas interpunktionstecknen vid hundar som vaktar får. Detta tycker jag är en otroligt målande beskrivning vilken enkelt kan utökas till att inkludera en bild av varför just kommat och punkten är så viktiga. Det är nämligen så att kommat och punkten fungerar likadant, även om de har olika användningsområden. De är den där hunden som gör jobbet snyggt och prydligt, men utan prålighet. De vet vad som krävs och kan utföra arbetet till fulländning, men gör inget mer än just det.

Det är just eftersom de två är basen i all skriven kommunikation som jag har valt att börja förklara interpunktion med dem.

Punkten
En punkt kan inte varieras särskilt mycket till utseendet. Den är liten och tillsynes obetydlig. Dock är den i själva verket mycket viktig! Det är med den som du avslutar en mening, ett meningsfragment, eller en sats på vilken det inte följer en annan. Glöm inte att du efter en punkt alltid bör använda en versal (stor bokstav) i början av nästa mening.

Visst kan det vara trevligt (mycket!) att ha mer än en sats i varje mening, men det blir lätt för mycket. Var noggrann med att inte haka huvudsats på huvudsats på huvudsats (min svensklärares ilsket röda "sr!" ["satsradning!"] behövdes aldrig i mina uppsatser), utan bryt upp dina ideer i flera meningar istället.

Trots att man kan oroa sig för att få för korta meningar bör man inte vara rädd för att använda rejält med punkter; du vinner så mycket på att ge läsaren andrum och visa vad det är för någonting som faktiskt är viktigt bland allt det som du vill säga. Om varenda sats hänger på den förra med bara ett komma som mellanhand är det svårt att veta vilka satser som har någon betydelse för det författaren vill förmedla med sin text.

Slutligen (för punkterna) så kan man genom att kombinera tre punkter (...) få fram en effekt av att någonting har utelämnats. Detta kallas "ellips". På senare tid kan dessa tre punkter tillsammans även markera en paus eller fördröjning i flödet, något som förr i tiden kunde åstadkommas med hjälp av de längre tanksträcken och som vissa idag väljer att markera med kommatecken. Själv försöker jag i möjligaste mån undvika denna "pauseffekt", men föredrar helt klart en ellips framför båda alternativen om jag är tvungen att välja. (I min bok är det fel, fel, fel! att använda komman så slumpmässigt.)

Kommatecknet
Även ett kommatecken ser ut som det gör, utan många möjligheter till variation; det är som en utdragen punkt, ungefär. Efter ett komma brukar man inte använda en versal om det inte är så att det följs av ett egennamn. Det som ett komma åstadkommer är en kort (andnings)paus i meningen, vilket med fördel kan användas för att lägga ytterligare en sats brevid den första utan att behöva börja en ny mening. Detta gör att bisatser kan användas (eftersom de inte egentligen kan stå för sig själva).

Kommatecken är även mycket användbara när en hel rad av saker ska räknas upp: "Bland skrivtecken ingår bokstäver, siffror och skiljetecken". "Och"-et mellan de två sista tingen i en uppräkning är ganska valfritt; stilmässigt passar det ibland och ibland inte. Gör det inte det så bör man använda kommatecken hela vägen. Om man vill kan man använa kommatecken mellan de två sista delarna i alla fall - även om man använder ett och! Detta kallas numera ett Oxford-komma och är generellt accepterat. Jag tycker själv att det ser fint ut i många sammanhang.

Ett tredje användningsområde för kommat är avgränsandet av "överflödig" fakta. Ett vanligt exempel på detta är "Billie, 14, tycker att interpunktion är svårt". Viktigt att komma ihåg här är två saker: det ska finnas ett komma före den "överflödiga" informationen och ett efter, samt att det är så här det fungerar när man lika gärna skulle kunna ersätta kommatecknen med parenteser utan att ändra meningens betydelse.

En sak som är mycket viktig att komma ihåg är kommats placering. Ett komma kan aldrig någonsin stå emellan ett subjekt och ett predikat i en sats. Ett gravt förenklat exempel skulle kunna vara "Bilen kör". Inte under några omständigheter kan man sätta in ett komma mellan dessa två ord ("bilen är subjekt; "kör" predikat). "Bilen, kör" ser ju inte precis korrekt ut.

För att avsluta första delen om interpunktion så tänkte jag nämna att punkter och komman inte tycker så mycket om varandra. Det går aldrig att använda en punkt direkt efter ett komma (,.), och det är valfritt huruvida man använder en punkt före ett komma vid användning av förkortningar (t. ex. "bl. a., osv., t.o.m., etc."). Jag undviker själv att alls använda punkt i de flesta förkortningar, dels för att det ser fult ut, men även för att dilemman som detta då inte uppstår.

Lycka till med interpunktionen!