Språkidentiteter.

Jag äger tre språk. De är väldigt olika, på många sätt. Nyligen kom jag fram till att jag associerar dem alla med olika färger och färgkombinationer, och de senaste dagarna har jag gått och grunnat på mina relationer till vart och ett av dessa språk.

Främst bland mina språk är svenskan. I färg så är den skogsgrön, brun, och ljust blå: det påminner om en skogsglänta med ett vattenfall, fast utan några former. I svenskan har jag inga gränser; det jag vill säga, det säger jag, varesig det blir rätt eller inte. Ibland kommer jag på mig själv med att säga något ytterst konstigt, och ibland misslyckas jag bara totalt. Ja, vissa dagar är konsistent misslyckade rent språkmässigt. Svenskan innehåller hela min barndom. All nostalgi, frustration, sorg, ilska, vänskap, visdom, alla känslor och upplevelser, allt som jag varit med om under mina första femton år rymmer den.

På svenska är jag mycket pryd.

Engelskan är det språk jag lärde mig akademiskt först. Den är det språk jag har svårast för att se i färg, men när jag väl gör det så är det med en mörkblå bakgrund med virvlar i ljusare och mörkare lila. I engelskan ryms mycket frustration; innan jag lyckades behärska språket tvingades jag lära mig grammatikregler och öva på dem till världens ände och tillbaks igen. Den rymmer även utveckling och uppväxt: i början av min engelska finns en liten blyg person som jag minns med ömsinthet, medan "slutet" rymmer mig som jag är nu. Här finns IB-stressen och stark, underbar vänskap; besvikelse och äventyrlighet; modet att hitta sig själv (mig!).

På engelska är jag ofta både obscen och obskyr. Jag kan, jag vill, och jag vågar!

För tillfället är franskan det språk jag känner mest för. När den fungerar är jag lycklig; när den inte fungerar blir jag ledsen. Den är eldig; mycket orange och rosa, och en hel del rött och gult. Det är vertikala flammor, smala och höga. Än så länge behärskar jag inte detta språk tillräckligt väl för att kunna göra vad jag vill med det, men den tiden närmar sig. Med det som associeras med franskan blir den stark och känslig; här finner jag Frankrikeresan 2007, förälskelse, målmedvetenhet, lycka, glädje, utveckling. Men även frustration: franska kommer inte av sig självt, och jag var i synnerligen medveten ålder när jag valde just detta språk och när jag började lära mig. Alltså minns jag precis hur obegripligt det verkade; hur svårt det var; hur mycket jag hatade lektionerna på högstadiet och hur mycket jag avskydde och fruktade lektionerna under första året på gymnasiet. Men jag minns även själva IB-åren, och franskan som den var där. Är där, för det är ju inte slut än; men just nu är det mest bara tråkigt. Franskan är i mångt det språk jag har närmast mig, och jag hoppas att jag i framtiden ska kunna göra mig värdig denna känsla på riktigt.

På franska är jag ofta poetisk.

Jag undrar om andra tänker lika mycket på sina språk som jag. Jag lägger nog egentligen lite mycket tid på det...

En inledning.

Jag har länge åtrått en egen blogg. En som faktiskt inehåller något; en som folk kommer tillbaka till, och som de tipsar sina bekanta om. Det som hittills fattats är vad den skulle kunna innehålla. Föredetta pretentiösa försök till bloggande har gjorts om och om igen; framförallt på LiveJournal. Det pretentiösa avled efter bara någon vecka och bloggen är numera endast ett sätt att hålla kontakten med vänner, skriva av sig och gnälla om stort och smått.

Det som är annorlunda med den här bloggens födelse är att jag nu har en målsättning. Genom att förvandla en av mina absoluta passioner litegrann hoppas jag kunna åstadkomma det där som jag så länge önskat att jag också kunde göra.

Min största passion är SPRÅK. Språk, språk, språk. Grammatik har varit ett intresse i ett antal år vid det här laget, och jag blir mer och mer militant. Dock har det nyss gått upp ett ljus för mig: Det finns ingenting som jag kan åstadkomma endast genom att klaga på alla dumheter som finns inom dagens språkbruk till likasinnade. Att bara snacka skit om andras misstag och okunskap är ju hyckleri av högsta graden! Det jag däremot skulle kunna göra är att dela med mig av min inte helt obefintliga kunskap. Skriva texter om hur saker och ting egentligen ska vara, helt enkelt.

När det kommer till språkbruk är jag en blandning av konservativ och liberal. Jag tycker att språk ska användas korrekt ("netspeak" är min ärkefiende. Eller så är jag "netspeaks"...), men jag anser även att de flesta avvikelser från normen (och "rätt"!) kan vara helt okej så länge de är aktiva val som kan motiveras av användaren. Själv skräddarsyr jag mitt språk utan större tanke på hur det "bör" vara; jag blandar språk och böjningar och användningsområden hejvilt så länge jag kan säga till mig själv att "så här är det kanske inte egentligen tänkt att vara, men nu tycker jag att det är så här och så här, och därför gör jag så ändå". Det är det jag tycker är så fantastiskt med språk.

Det som kan förväntas att finnas här är alltså texter om ord, grammatik, och språk i allmänhet. Jag kan inte garantera att allting här kommer att vara på svenska; som språknörd är det lika troligt att jag hittar något att skriva om från engelskan som från svenskan. Även franskan kommer förhoppningsvis att komma in på ett hörn så småningom. Men min intention är definitivt att här rikta mig mestadels till en svensktalande publik.

Väl mött!