Interpunktion, del 1: Jordnära tecken

De allra viktigaste tecknen inom kategorin "interpunktion" är de jordnära tecknen, de tecken som håller sig nära skrivlinjens nedre kant: framförallt punkterna och kommatecknen. Till denna kategori kan även räknas understrecken/ _et, men dem sparar jag nog till kategorin "Övrigt" (de stackarna är långt ifrån mina favoriter...).

Vad är det då som gör just punkterna och kommatecknen så viktiga? Jo, de är de minst pretentiösa, samtidigt som de är de mest lättanvända och framförallt mest mångsidiga skrivtecknen vi har. I den svenska omarbetningen av Lynne Truss' bok "Eats, Shoots & Leaves" (på svenska "Komma rätt, komma fel, & komma till punkt"; dock minns jag inte i nuläget författarinnans namn) liknas interpunktionstecknen vid hundar som vaktar får. Detta tycker jag är en otroligt målande beskrivning vilken enkelt kan utökas till att inkludera en bild av varför just kommat och punkten är så viktiga. Det är nämligen så att kommat och punkten fungerar likadant, även om de har olika användningsområden. De är den där hunden som gör jobbet snyggt och prydligt, men utan prålighet. De vet vad som krävs och kan utföra arbetet till fulländning, men gör inget mer än just det.

Det är just eftersom de två är basen i all skriven kommunikation som jag har valt att börja förklara interpunktion med dem.

Punkten
En punkt kan inte varieras särskilt mycket till utseendet. Den är liten och tillsynes obetydlig. Dock är den i själva verket mycket viktig! Det är med den som du avslutar en mening, ett meningsfragment, eller en sats på vilken det inte följer en annan. Glöm inte att du efter en punkt alltid bör använda en versal (stor bokstav) i början av nästa mening.

Visst kan det vara trevligt (mycket!) att ha mer än en sats i varje mening, men det blir lätt för mycket. Var noggrann med att inte haka huvudsats på huvudsats på huvudsats (min svensklärares ilsket röda "sr!" ["satsradning!"] behövdes aldrig i mina uppsatser), utan bryt upp dina ideer i flera meningar istället.

Trots att man kan oroa sig för att få för korta meningar bör man inte vara rädd för att använda rejält med punkter; du vinner så mycket på att ge läsaren andrum och visa vad det är för någonting som faktiskt är viktigt bland allt det som du vill säga. Om varenda sats hänger på den förra med bara ett komma som mellanhand är det svårt att veta vilka satser som har någon betydelse för det författaren vill förmedla med sin text.

Slutligen (för punkterna) så kan man genom att kombinera tre punkter (...) få fram en effekt av att någonting har utelämnats. Detta kallas "ellips". På senare tid kan dessa tre punkter tillsammans även markera en paus eller fördröjning i flödet, något som förr i tiden kunde åstadkommas med hjälp av de längre tanksträcken och som vissa idag väljer att markera med kommatecken. Själv försöker jag i möjligaste mån undvika denna "pauseffekt", men föredrar helt klart en ellips framför båda alternativen om jag är tvungen att välja. (I min bok är det fel, fel, fel! att använda komman så slumpmässigt.)

Kommatecknet
Även ett kommatecken ser ut som det gör, utan många möjligheter till variation; det är som en utdragen punkt, ungefär. Efter ett komma brukar man inte använda en versal om det inte är så att det följs av ett egennamn. Det som ett komma åstadkommer är en kort (andnings)paus i meningen, vilket med fördel kan användas för att lägga ytterligare en sats brevid den första utan att behöva börja en ny mening. Detta gör att bisatser kan användas (eftersom de inte egentligen kan stå för sig själva).

Kommatecken är även mycket användbara när en hel rad av saker ska räknas upp: "Bland skrivtecken ingår bokstäver, siffror och skiljetecken". "Och"-et mellan de två sista tingen i en uppräkning är ganska valfritt; stilmässigt passar det ibland och ibland inte. Gör det inte det så bör man använda kommatecken hela vägen. Om man vill kan man använa kommatecken mellan de två sista delarna i alla fall - även om man använder ett och! Detta kallas numera ett Oxford-komma och är generellt accepterat. Jag tycker själv att det ser fint ut i många sammanhang.

Ett tredje användningsområde för kommat är avgränsandet av "överflödig" fakta. Ett vanligt exempel på detta är "Billie, 14, tycker att interpunktion är svårt". Viktigt att komma ihåg här är två saker: det ska finnas ett komma före den "överflödiga" informationen och ett efter, samt att det är så här det fungerar när man lika gärna skulle kunna ersätta kommatecknen med parenteser utan att ändra meningens betydelse.

En sak som är mycket viktig att komma ihåg är kommats placering. Ett komma kan aldrig någonsin stå emellan ett subjekt och ett predikat i en sats. Ett gravt förenklat exempel skulle kunna vara "Bilen kör". Inte under några omständigheter kan man sätta in ett komma mellan dessa två ord ("bilen är subjekt; "kör" predikat). "Bilen, kör" ser ju inte precis korrekt ut.

För att avsluta första delen om interpunktion så tänkte jag nämna att punkter och komman inte tycker så mycket om varandra. Det går aldrig att använda en punkt direkt efter ett komma (,.), och det är valfritt huruvida man använder en punkt före ett komma vid användning av förkortningar (t. ex. "bl. a., osv., t.o.m., etc."). Jag undviker själv att alls använda punkt i de flesta förkortningar, dels för att det ser fult ut, men även för att dilemman som detta då inte uppstår.

Lycka till med interpunktionen!