Språkidentiteter.

Jag äger tre språk. De är väldigt olika, på många sätt. Nyligen kom jag fram till att jag associerar dem alla med olika färger och färgkombinationer, och de senaste dagarna har jag gått och grunnat på mina relationer till vart och ett av dessa språk.

Främst bland mina språk är svenskan. I färg så är den skogsgrön, brun, och ljust blå: det påminner om en skogsglänta med ett vattenfall, fast utan några former. I svenskan har jag inga gränser; det jag vill säga, det säger jag, varesig det blir rätt eller inte. Ibland kommer jag på mig själv med att säga något ytterst konstigt, och ibland misslyckas jag bara totalt. Ja, vissa dagar är konsistent misslyckade rent språkmässigt. Svenskan innehåller hela min barndom. All nostalgi, frustration, sorg, ilska, vänskap, visdom, alla känslor och upplevelser, allt som jag varit med om under mina första femton år rymmer den.

På svenska är jag mycket pryd.

Engelskan är det språk jag lärde mig akademiskt först. Den är det språk jag har svårast för att se i färg, men när jag väl gör det så är det med en mörkblå bakgrund med virvlar i ljusare och mörkare lila. I engelskan ryms mycket frustration; innan jag lyckades behärska språket tvingades jag lära mig grammatikregler och öva på dem till världens ände och tillbaks igen. Den rymmer även utveckling och uppväxt: i början av min engelska finns en liten blyg person som jag minns med ömsinthet, medan "slutet" rymmer mig som jag är nu. Här finns IB-stressen och stark, underbar vänskap; besvikelse och äventyrlighet; modet att hitta sig själv (mig!).

På engelska är jag ofta både obscen och obskyr. Jag kan, jag vill, och jag vågar!

För tillfället är franskan det språk jag känner mest för. När den fungerar är jag lycklig; när den inte fungerar blir jag ledsen. Den är eldig; mycket orange och rosa, och en hel del rött och gult. Det är vertikala flammor, smala och höga. Än så länge behärskar jag inte detta språk tillräckligt väl för att kunna göra vad jag vill med det, men den tiden närmar sig. Med det som associeras med franskan blir den stark och känslig; här finner jag Frankrikeresan 2007, förälskelse, målmedvetenhet, lycka, glädje, utveckling. Men även frustration: franska kommer inte av sig självt, och jag var i synnerligen medveten ålder när jag valde just detta språk och när jag började lära mig. Alltså minns jag precis hur obegripligt det verkade; hur svårt det var; hur mycket jag hatade lektionerna på högstadiet och hur mycket jag avskydde och fruktade lektionerna under första året på gymnasiet. Men jag minns även själva IB-åren, och franskan som den var där. Är där, för det är ju inte slut än; men just nu är det mest bara tråkigt. Franskan är i mångt det språk jag har närmast mig, och jag hoppas att jag i framtiden ska kunna göra mig värdig denna känsla på riktigt.

På franska är jag ofta poetisk.

Jag undrar om andra tänker lika mycket på sina språk som jag. Jag lägger nog egentligen lite mycket tid på det...