Anapester till häst rider fram.

Jag blev endast nyligen bekant med versfoten anapest, och har därför inte tidigare insett hur förträfflig denna fot är. Men det är den i alla fall.

Jag har länge fascinerats av Shakespeares insikt att engelskan i stort är uppbyggd av jamber, och att framförallt fem av dem tillsammans fungerar väldigt bra för att uttrycka naturtroget tal. Sedan jag insåg vad en anapest faktiskt är (genom en dikt vars namn jag just nu inte kan erinra mig, men vilken jag avser lägga upp här nästa gång jag har mitt svenskblock hemma), har den versrad som utgör titeln till detta inlägg stannat kvar hos mig. Rytmen är rätt; den är min.

Tidigare var trokéerna mina absoluta favoriter, men de slås med hästlängder av dessa underbara anapester. För idag kom jag till den insikten att svenskan till stor del är uppbyggd av just sådana! Studera ditt eget tal, så kommer du nog att komma till samma slutsats.

Någon läsare kanske inte är helt klar över vad en anapest är. Jo:
Jamb: obetonad-betonad - som troké
Troké: betonad-obetonad - som jamber
Anapest: obetonad-obetonad-betonad - som anapest
Daktyl: betonad-obetonad-obetonad - som ensamhet

Ja, jag är för tillfället ganska insnöad. Man får ju göra vad man kan för att inte behöva göra något viktigt!