Sjutton upphöjt till två.

Idag (inatt) är det kvadraten av sjutton, alltså 289 ord. Denna kvadrat var så stor att jag var tvungen att använda min miniräknare för att hitta den: jag har inte skrivit så här många ord på svenska på en gång på jag vet inte hur länge. I alla fall om man inte räknar de tre svenskuppsatser jag skrivit under höstterminen: EE, WL och en låtsas-P2.

Nåja. Det här är nog så känslomässigt laddad jag blir; jag känner mig just nu som ett ganska överspänt fruntimmer.


Nästan allt jag gör stiger mig någon gång eller annan åt huvudet. Det kvittar vad det är: överskatta det, det ska jag!

Jag skulle väl säga att jag normalt sett inte har sådär värst bra självförtroende. Men i alla saker jag gör kommer det en tidpunkt då jag helt enkelt börjar tro att jag är för bra. Det är glädjerus i hela kroppen; en liten stund känns det som om jag inte har några gränser.

Tyvärr tar det oftast inte alls speciellt lång tid för mig att inse mina misstag. Jag anstränger mig, flyger för nära solen och bränner mina vingar. Känslan av att falla är fantastisk: hemsk och underbar på samma gång. Då känner jag mig sårbar och mänsklig, sorgsen över den oövervinnerlighet jag just gått miste om, men lycklig över att få känna.

När jag väl kommer ner på marken bildar kraften från mitt fall en krater, ibland djupare, ibland grundare; ett tag efteråt är jag ovanligt låg och lovar mig själv varenda gång att jag aldrig ska ta steget till ultimat hybris igen.

Men sen går det ett par dagar, några timmar eller bara någon minut; jag hittar något nytt att sätta tänderna i, något där jag ska vara anspråkslös och bara göra det som är roligt, aldrig gå vidare med det som är prestigefyllt, häpnadsväckande eller på annat sätt kan uppfattas som uppmärksamhetshoreri. Mina föresatser är alltid så goda och ambitiösa i sin anspråkslöshet. De varar aldrig särskilt länge, och snart sitter jag där, i en krater djupare än senast.

Så djup att jag undrar hur jag ska ta mig ur den, om jag någonsin ska lyckas ta mig vidare.

Men nog ska det alltid gå. Optimismen är en gren jag knappt kan övervinnas i...